”Förälderns viktigaste uppgift att stöda, skjutsa och sponsra. Resten tar vi hand om.”
De här orden klingar ännu i mina öron. De myntades vid ett föräldramöte år 2006 för blivande hockeyjuniorers föräldrar inför grundandet av ett lag bestående av pojkar födda 2001.
Där stod vi alla och nickade; stöda, skjutsa och sponsra. Vår uppgift. Och så tvätta träningskläder, se till att barnet äter och sover tillräckligt och sköter sitt skolarbete med mera.
När vi i dag, sju år senare, träffas i ishallar runt om i södra Finland går snacket ofta kring hur många gånger i veckan som familjens barn skjutsas till olika hobbyn och hur mycket tid, pengar och ork det kräver av oss föräldrar. Lyckligt lottade är de som kan dela på skjutsandet med någon annan familj, eller de som har aktiva far- eller morföräldrar i knutarna. Ofta slutar dessa samtal ändå med ett enhälligt konstaterande att det nog ändå är värt mödan och pengarna.
Många vrider på slantarna
Pengar, ja. Så sent som i fjol anförtrodde en mamma sig och berättade att deras pojkar tyvärr måste hoppa av hockeyn. Familjen har inte råd längre. Pojkarna var då 10 och 11 år gamla. Hockeyförbundet betonar ofta att det finns stöd att söka. ”Ingen lovande ishockeyspelare ska behöva sluta på grund av pengar”, så heter det i festtalen. Men om man är en vanlig familj, med små inkomster och barnen (som är medelmåttigt bra) vill spela hockey för att de tycker att det är roligt – så finns det inga stöd att få. Många familjer försöker ändå, för barnens skull, och månadsavgifterna hopar sig. I varje årskull finns det 1-2 familjer som har problem med att betala månadsavgiften, det här är vardagsmat för klubbarna. Efter tre månaders obetalda räkningar så får barnet inte delta i träningarna längre. Hur pinsamt är inte det?
Hur länge har vi råd?
Ibland funderar jag själv på var smärtgränsen går. Kommer vi att ha råd att betala för sönernas hobbyer så länge som de själva vill hålla på? Och vad gör vi sen?
Kostnaderna för barnens idrott har ökat drastiskt de senaste åren. År 1998 använde familjerna i genomsnitt 666 euro på idrott och motion. År 2009 var summan nästan 1200 euro. Det framgår ur en undersökning vid Jyväskylä universitet. I samma undersökning framkom också att var tredje familj anser att de höga priserna är ett hinder för att barnen kan fortsätta idrotta. Idrott har alltså blivit en klassfråga. Hur har det blivit så här?
Allt var inte bättre förr, men billigare
När jag var barn var vi ute hoppade rep och spelade fotboll, skidade, ordnade friidrottstävlingar hos grannen, klättrade i träd och hade roligt. Och vi kom inte in förrän det var beckmörkt och vi var dyblöta. Då spelade man ishockey ute, fotboll var en sommargren och man tog sig till träningarna med cykel eller till fots.
I dag spelar man fotboll året om, inomhus eller på uppvärmt konstgräs. Hockeyjuniorerna tränar flera gånger i veckan och träningshallar har vuxit fram som plåtsvampar. Förhållandena har blivit bättre, träningstakten har ökat, utrustningen har blivit proffsigare och samtidigt har allt också blivit mycket dyrare.
Kraven på resultat har också ökat
Medaljens baksida är att junioridrotten har blivit mycket mer tävlings- och resultatinriktad. Man vill få valuta för pengarna. Det här gäller både tränarna, klubbledningen och föräldrarna. Sätter man ner flera hundra euro i månaden på något, vill man ju gärna få avkastning eller åtminstone utdelning i slutändan.
Men är det här rätt väg att gå ens med tanke på att någon gång i framtiden få fram toppidrottare som representerar Finland i VM och OS? Sliter vi ut våra barn och tömmer föräldrarnas bankkonton i bästa välmening? Finns det en väg ur den här spiralen med ständigt ökande utgifter för junioridrotten? Och borde det inte vara alla barns rätt att få syssla med idrott, träna, ha roligt, träffa kompisar. För att man vill, inte för att pappa har råd att betala?